Modernism | Josef Oliv
Josef Oliv kan anses vara en del av den litterära riktningen Modernism genom sin sökande och reflekterande ton, starka koppling till naturen samt djupa känslor i sina verk. Hans bidrag till den svenska litteraturen inkluderar diktsamlingar som Svarthavre och memoarerna Vägen till San Michele.
Josef Nathanael Oliv, född den 2 september 1895 i Norra Unnaryds socken, var en svensk poet, författare och journalist som verkat under tidigt 1900-tal. Han avled den 7 april 1974 i Jönköping. Oliv växte upp i en familj där fadern, snickarmästaren Johan Henning Oliv, avled tidigt, vilket tvingade honom att bidra till familjens försörjning. Hans utbildning begränsades till folkskola med varannandagsläsning, men hans litterära intresse väcktes på Brunnsviks folkhögskola, där han studerade mellan 1917 och 1918. Under denna tid knöt han viktiga kontakter med andra författare som Dan Andersson och Harry Blomberg.
Oliv debuterade som poet 1926 med diktsamlingen Svarthavre. Hans stil präglas av en djup känsla och en stark koppling till naturen, vilket är tydligt i senare verk som Mörk tid (1934) och September (1945). Förutom poesi skrev han även noveller, som i samlingen Rösten över vattnet (1929). Under sin tid som journalist vid Nya Wermlands-Tidningen och senare Svenska Dagbladet, kom han i kontakt med framstående litterära gestalter som Selma Lagerlöf.
Olivs litterära tradition är djupt rotad i den svenska modernismen, och hans verk speglar en sökande och reflekterande ton. Hans memoarer, Vägen till San Michele (1972), erbjuder insikter i hans liv och relationer, inklusive vänskapen med Axel Munthe, där Oliv även var intendent vid Muntes villa i Italien mellan 1950 och 1967.
Genom sitt arbete bidrog Oliv till den svenska litteraturen och efterlämnade en rik bibliografi som även inkluderar Fädernas kyrka (1950) och Axel Munthes San Michele (1954). Hans liv och verk är ett viktigt kapitel i den svenska litterära historien.