Sigurd Fries

---

Svenska växtnamn i riksspråk och dialekt

I EN TID där den biologiska mångfalden hotas och kunskap om vår natur blir allt viktigare, erbjuder Sigurd Fries i sin bok "Svenska växtnamn i riksspråk och dialekt" en djupgående och insiktsfull analys av svenska växtnamn. Genom att utforska både riksspråket och dialekterna ger han läsaren en unik inblick i hur språket och naturen samverkar.

Boken består av tre artiklar som alla fokuserar på svenska växtnamn, vilket gör den till en värdefull resurs för botaniker, språkvetare och kulturhistoriker. Den första artikeln ger en synkronisk beskrivning av växtnamn i standard svenska, där namnen delas in i naturliga och systematiska kategorier. Här framgår det att endast 20% av växtnamnen är naturliga, medan resten är systematiskt skapade. Denna insikt väcker frågor om hur vi ser på och kategoriserar vår flora.

I den andra artikeln, som handlar om svenska termer för alger, presenteras en detaljerad analys av hur olika typer av alger benämns i populär botanisk terminologi. Fries diskuterar namnen ur både semantiska och etymologiska perspektiv, vilket ger läsaren en djupare förståelse för språklig variation och dess koppling till geografiska och kulturella kontexter.

Den avslutande artikeln fungerar som en kort ordbok av dialektala växtnamn från Linnés verk. Med 1 260 namn från hela Sverige och delar av Finland ger Fries en ovärderlig samling av språklig och botanisk kunskap. Detta material kan vara särskilt intressant för dem som studerar språklig variation och historisk botanik.

Genom att kombinera språkvetenskap och botanik erbjuder "Svenska växtnamn i riksspråk och dialekt" en fascinerande läsning för alla som är intresserade av hur vårt språk återspeglar vår relation till naturen. Boken är inte bara en akademisk studie, utan också en hyllning till den svenska floran och dess namn, som har formats genom århundradena.

SUMMARY

THIS SMALL contains three articles, of which the only common feature is that they all deal with Swedish plant-names.

The first article contains a synchronic description of the plant-names in standard Swedish as given in an ordinary Swedish flora of flowering plants.

The names are divided into two groups, natural names and systematic names. The systematic names are closely related to the scientific nomenclature and have nearly all been coined by authors of floras; however, it has been possible to fit a few old Swedish names into this systematic terminol ogy. The majority of the natural names are old Swedish names, but some of them are later names formed on the pattern of the old ones, but unrelated to the scientific nomenclature.

The formation and frequency of the names have been investigated. The bulk of the article is devoted to the natural names, which are interesting because they are so rich in variations. They are divided into three categories: 1. nouns which are neither derived nor compounded (oavledda och osammansatta namn), 2. derivatives (avledda namn), 3. compounded names (sammansatta namn). The compounded names are subdivided into three categories: a) names with final elements denoting species (namn med växtslagsbetecknande efterleder), b) names with final elements denoting parts of plants (namn med växtdelsbetecknande efterleder), c) other names (övriga namn). The delimitation between a) and b) is discussed. Under c) are treated chiefly the metaphoric names, which may be of two kinds: entirely metaphoric names (kattfot 'cat's foot') and names with a metaphoric final element (skogsstjärna forest star'). The difficulty of making a strict synchronic description and classification of the plant-names of a language is discussed. - The frequency of the various types is shown in Table 1. (The Swedish terms for the most important categories are given in this summary.)

Only 20% of the plant-names are natural names. The modern Swedish nomenclature is compared with the names in three older Swedish floras: Franckenius, Speculum botanicum, 1st ed., 1638; Linnaeus, Flora svecica, 2nd ed., 1755; and Liljeblad, Svensk flora, 3rd ed., 1816. See Tables 2-4. Systematic names are comparatively few in the two oldest floras but predominate in Liljeblad's flora.

Later there has been a certain tendency to favour the natural names.

In the second article, "Swedish terms for algæ", it is pointed out that four main types of algæ are distinguished in popular botany: 1. Fucoides (Fucus vesiculosus and similar algæ) 2. broad band-like or leaf-like algæ (Laminaria etc.) 3. soft, tangled algæ (Pylaiella, Rhodomela, Polysiphonia and others) and 4. long, thread-like algæ (Corda filum and others). The complete nomenclature used to denote algæ has been investigated only in the northern parts of the Baltic, including Gotland, a rather homogeneous area from the point of view of dialect geography. The material is dealt with from semantic and etymological aspects. A group of names with wide distribution, släk, släck (and their derivatives), is taken to be a ja-derivative to slak (which is actually recorded as the name of an algæ), a noun formed from the adjective slak 'soft, slack. — The names used on the south and west coasts of Sweden are dealt with in less detail, chiefly from the points of vies of semantic and dialect geography. — In the final chapter the Swedish terms for algæ in our flotas are dealt with. In these, comparatively few names from the dialects have been adopted.

The last article, "The dialectal plant-names in Linnæus' books", is simply a short dictionary, contents of which appear from the title. It contains 1.260 dialectal plant-names the from almost all areas of Sweden and from the parts of Finland where Swedish is spoken. Linnæus collected these names partly on his journeys and partly by corresponding with interested persons. [Umeå universitet]

Hitta fler liknande böcker i dessa kategorier:
Natur & vetenskap Djur & natur

Hitta fler liknande böcker med dessa ämnesord:
växtnamn språk botanik dialekter nomenklatur Sök fler exemplar av denna bokFler böcker av Sigurd Fries