Bokförlaget
h:ström - Text & Kultur
Det gick inte att ladda hämtningstillgänglighet
Vår planet tyngs av den kapitalistiska civilisationens industriella teknomassa och stora delar av biosfären håller på att sjunka ned i ett mänskligt tillverkat Hades. I denna värld där varje sommar är farligt nära ett nytt värmerekord sägs det vara enklare att föreställa sig undergången än ett annat sätt att leva. Denna tanke tog under en tid några stapplande steg mot en kritik av det rådande, men har idag blivit en tröttsam trop upprepad av aktivister, journalister, författare och politiker ad nauseam. Genom att betona det fantasiunderskott som gör oss oförmögna att tänka en tillvaro där fabrikscivilisationens Behemot är nedmonterad, och påpeka det verklighetsfrämmande hos alla som förnekar den pågående miljökrisen, vill man hävda allvaret i vår situation och framkalla en schism. Men hur djup kan en sådan konflikt bli när allt fler av katastrofens förkunnare bedriver ”propaganda för en planerad överlevnad – det vill säga för en mer auktoritärt förvaltad version än den som redan existerar”.
Dessa ord, skrivna fyrtio år efter 1968, kommer inte från en pamflett utgiven av någon klimatförnekare som ondgör sig över politikens allmakt. De är hämtade från en undersökning av vad de två franska miljöaktivisterna Jaime Semprun (1947–2010) och René Riesel (1950–) kallade katastrofism. Semprun var essäist, översättare och utgivare av den legendariska tidskriften Encyclopédie des Nuisances (1984–1992) – en encyklopedisk undersökning av den industriella världens olägenheter – och Riesel, som en gång var medlem i Situationistiska Internationalen, är idag bonde. Tillsammans författade de Katastrofism: förvaltning av förstörelsen och hållbar underkastelse, som vi förutom ett appendix här publicerar i dess helhet, en sarkastisk vidräkning med den franska miljödiskussionen.
När Katastrofism kom ut några månader innan den ekonomiska krisen slog till 2008 hade klimatkrisens allvar erkänts av alla seriösa analytiker och kommentatorer. Då lika som mycket idag var det enbart män och kvinnor besatta av att försvara det bestående (inte sällan med oerhörd politisk makt) som förnekade klimatkrisen. Semprun och Riesel hade knappast blivit förvånade över att Förenta Nationernas Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) i november 2018, drygt tio år efter publiceringen av Katastrofism, betonade nödvändigheten av att världens stater, banker och företag agerar kollektivt för att stoppa uppvärmningen av planeten. Redan 2014 hade IPCC i ett rop efter ”collective action” förespråkat en total mobilisering i klimatets namn och öppet tangerat en kritik av den kapitalistiska marknaden. Men, undrade Semprun och Riesel, vad händer när ”den fullkomliga utplåning som följer av industrisamhället” blivit vår ”officiella framtid” i ”rapporter, artiklar, tv-program, filmer och böcker”? För dem var det inte uppenbart att den växande medvetenheten om vad de utan att tveka hade beskrivit som vår industriella civilisations kollaps självklart skulle leda till goda ting. I deras ögon riskerade medvetenheten om situationens allvar att generera en växande rädsla för den undergång som tycks nödvändig om mänskligheten ska kunna överleva vår civilisation. Katastrofismens krav på en ”kasernens ekologism” skulle då tvärtom kunna bli kapitalismens sista hållbara utpost i ett läge då det enda logiska, enligt Semprun och Riesel, är ett brott med kapitalet och dess långa historia.
Medverkande: Giorgio Agamben, Jacques Camatte, Chris Chitty, Guy Debord, Jane Doe, René Riesel, Anne Steiner, Jaime Semprun, Temps Critiques.
